Gravsten i granit
Svart Granit – Diabas
Diabas, ibland i gravstenssammanhang benämnd svart granit, är en mörk basisk magmatisk bergart. Den svarta magmatiska bergarten bildas i sprickor i äldre berg. Diabas är en basisk bergart som ger näringsrika vittringsprodukter – en magmatisk bergart med låg halt (45–52 %) av kiseldioxid, SiO2. Huvudmineralen i diabas är plagioklas (labradorit) och pyroxen (augit), med mindre mängder av olivin, magnetit och ilmenit. Den svarta färgen orsakas av pyroxen och ytterst små korn av järn- och titanoxid i den annars ljusa plagioklasen.[1]
Beteckningen diabas, eller på franska diabase infördes 1807 av Alexandre Brongniart. Han härledde ordet till grekiskans δι- (di-) och bas av grekiska βάσις, med avseende på bergartens två beståndsdelar men sköt, grammatiskt fel, in ett ”a” mellan orden. Snart fick bergarten istället beteckningen dorit. 1842 återinförde Friedrich Hausmann beteckningen diabas, men nu med hänvisning till det grekiska verbet διαβαίνειν (diabainein) (participform διαβας, diabas) som betyder genomgående eller genomträngande.[2]
Till skillnad från basalt har diabas inte bildats uppe på jordytan. Bergarten har bildats genom att den kristalliserat halvvägs upp till jordskorpans övre partier. Diabasens hårdhet orsakas av en relativt hastig avkylning som resulterat i en tät och hård bergart. Då diabas också innehåller en del järn är den relativt tung och en kubikmeter väger cirka 3 ton. Diabas är vanligen massformig, vilket betyder att mineralkornen ligger regellöst orienterade i olika riktningar. Ibland kan dock en del av mineralkornen, i första hand fältspaten, lägga sig mer eller mindre parallellt med varandra längs lavans flytriktning. Denna struktur kallas flytstruktur. Bergartens kornstorlek beror på hur lång tid det har tagit för bergarten att kristallisera. Ju snabbare magmans värme kunnat ledas bort, desto kortare blir kristallisationstiden och därmed blir mineralkornen mindre. Diabas som stelnat nära jordytan är därför i regel mer finkornig än den som stelnat på större djup. Vissa typer av diabas stelnar så ytligt att de bildar basalt.
Diabas är ett hårt, styvt material med god motståndskraft mot kemikalier och yttre nötning. Det är tåligt mot korrosion, är ej magnetiskt, och leder ej elektricitet. Det har låg vattenabsorption och värmeutvidgning.[3][4].
Användningsområden
Stenen används för monument, skulpturer och andra former av konstverk, samt som byggnadssten.
Inredning[
Ett ökande användningsområde är numera inredning, mest bänksskivor exempelvis till kök, där sten blir mer och mer populärt. Granit och svart diabas är de mest praktiska då de tål värme, vatten och vassa knivar.
Dekorationsstenar[
Diabas har liksom släktingen hyperit och i några fall även diorit och gabbro sedan länge använts som dekorationssten exempelvis till gravvårdar, då under namnet svart granit.